ALL I REALLY WANNA DO(IS BABY BE FRIENDS WITH YOU)
En sorts text om kvalité av Andreas Boonstra.


SCEN 1 sånt som sagts förut på riktigt

INGEGÄRD WAARANPERÄ
Tänk om flera av årets uppsättningar har varit avsiktligt dåliga?

FRANK ZAPPA
Det finns bara två sorters musik bra och dålig. Jag föredrar den bra

BAD MONKEY JOHN¨
Det där är bara skitsnack. Det finns bara två sorters musik den du tycker om och den du inte tycker om

ANDREAS BOONSTRA
Vi är alla så olika som människor, så egentligen borde all teater vara väldigt olika, men det är den inte, säger han. Därför blir en grupp som vi, som spelar teater på ett annat sätt, så otroligt annorlunda

WAARANPERÄ
Ingen här har tänkt på vad som sägs eller hur det i så fall skulle sägas.

ANNA HEDELIUS
Men är det inte viktigt med publik?

ANDREAS BOONSTRA
Jo men jag tror publiken kommer att komma om vi är bra, inte om vi är dåliga.

BENNY FREDRIKSSON
Därför är det viktigt att inte komma med för mycket nya toner. Om jag går på opera så börjar jag inte med Korngolds Den döda staden, utan kanske med Carmen eller Trollflöjten

OLA JOHANSSON
I de rappa scenerna förekommer också riktigt bra skådespeleri

WAARENPERÄ
Jag har svårt för teater som inte alls bryr sig om sitt skådespeleri

LARS OLOF FRANZÉN
Woyzeck hade blivit en bättre föreställning om Boonstra vågat hålla hårdare i tyglarna.

LEIF ZERN
En sort Odyssén är en oslipad diamant, så stökig att man skulle kunna tro att den hoppas på att bli avfärdad på att bli avfärdad som formlös eller amatörmässig.

MARGARETA SÖRENSON
Till professionellt teaterarbete hör också modet att säga: nej, det här går inte.
.

BOB DYLAN
It´s just a restless hungry feeling that don´t mean no one no good. When everything i am saying you can say it jus as good. Your right from your side and i am right from mine. We`re both just one to many mornings and a thousand miles behind.


SCEN 2
källförteckning som i sig nästan är roligare, mer dramatisk och bättre än själva texten…

In order of apperence

1 Ingegärd funderar i årskrönika December 2004
2 Frank Zappa gör det enkelt för sig.
3 Min kompis John från det fantastiska bandet Bad Monkey slår hål på Zappas klassiska sägning som jag innan John redde ut begreppen tyckte lät rätt vettig. I min värld både spelar och pratar John mycket bättre än Frank. Om ni liksom jag tycker att slamrig rock är bra gå och se denna underbara gitarr/trummor duo om ni för chansen. Bad Monkey som sagt, mycket bättre än så blir det inte.
4Andreas försöker göra det enkelt för sig i artikel på nr.nu 2005
5Ingegärd är tvärsäker och sågar Titus Andronicus på moment sep 2002
6 Anna intervjuar och ställer en mycket relevant till fråga till Andreas som länge och väl ondgjort sig över de större teatrarnas publiknoja, Andreas försöker återigen göra det enkelt för sig i teaterårsboken 2001
7 Benny berättar om hur man börjar tycka om kultur i samma artikel som Andreas nr 4’
8Ola recenserar, hyllar och tycker sig se något nytt i Rickard III l´etude på moment
9Ingegärd gör det mycket enkelt för sig i scenguide angående moments treårskalas dec 2003.
10Lars Olof Franzén ger Andreas ett gott råd för framtiden april 2002
11 Leif Zern misstänker att Andreas tycker om att bli avfärdad. mars 2004
12 Margareta toksågar Clara Diesen och ger moment ett gott råd om hur vi ska göra nästa gång vi råkar på något dåligt. Jan ´2005
13 Bob sjunger 1962.


Scen 3
Andreas Försöker knyta ihop någon sorts säck där självklarheter och ganska viktiga saker på något sätt hamnar mycket nära varandra.

A
Visst var det bra?

B
Är du galen, det var ju precis hur dålig som helst?

A
Hur kan du tycka det. Jag har sällan sett något så poetiskt och vackert.

B
Nej, nej det var pretentiöst, banalt och löjligt.

A
Du e ju dum i huvudet.

B
Jag har nog aldrig gillat dig heller.



Att människor är och tycker väldigt olika om saker och ting är inget nytt eller konstigt. Att ens personliga smak är grundläggande för ens uppfattning om kvalité är en självklarhet. Alla människor delar upp världen i bra eller dåligt och generellt skulle man kunna säga att alla människor tycker om det som är bra och illa om det som är dåligt.

Själv tycker jag att gröna ärtor är så vedervärdiga att de kan förstöra vilken måltid som helst, det är för mig en gåta att så många kan tycka att de är goda eller ens ätliga. Ärtor är i min värld mycket dåliga. Av det följer att man inte kan fråga mig om ärtorna var vällagade eller av god kvalité? De är ju ärtor och ärtor är ju dåliga, spelar ingen roll vem som lagat dem eller var de växt. Bu för ärtor. Jag gillar god mat.

Så där är det med det mesta. Sätt på din favoritskiva i ett sällskap på fler än fyra pers så kommer du snart få den sågad. Självklarheter, javisst. Men på TEATERN verkar sambandet mellan smak och kvalité bara gälla till vissa gränser. För nog kan man tycka olika om uppsättningar, skådespelare, texter och regissörer. Men alla verkar kunna känna igen ETT BRA SKÅDESPELERI när de ser det. Ibland talar man tom om skådespelare som duktiga istället för bra. Duktiga skådespelare kan alltid bjuda på ett bra skådespeleri.

Själv förstår jag inte riktigt det där. För självklart tycker jag att vissa skådespelare är bättre än andra och att jag vissa gånger lyckats bättre än andra med att locka fram det där bra. Framförallt jobbar jag bättre med vissa skådespelare än med andra och vi kan lättare nå det där bra eftersom vi överens om vad det är. Självklart bryr jag mig om mitt skådespeleri och vill att det ska vara så bra som möjligt. Men precis som med mat och musik är mitt bra och ditt bra olika. Många av de skådespelare som anses bra eller t.o.m. duktiga tycker jag det är plågsamt att titta på, jag tror inte på dem en sekund och jag skulle aldrig vilja jobba med dem. Jag vet att många andra blir berörda av och tycker mycket om det som jag faktiskt tycker är dåligt skådespeleri (läs övertydligt, sentimentalt och smetigt) och förstår både intellektuellt och känslomässigt (mest intellektuellt) att vi båda behövs. Om teater ens ska finnas så tycker jag att det är mycket viktigt att fler bra finns samtidigt, det är det enda rimliga. Att prata om ”ett bra skådespeleri” är för mig precis samma som att prata om ”god mat”. Vem vill se eller syssla med dåligt skådespeleri och äcklig mat.


En annan sak som de flesta verkar kunna känna igen när de ser det är en HELGJUTEN UPPSÄTTNING. Den termen är ännu konstigare. Vad är det? Jag har flera gånger läst i tidningen att jag inte gjort en sådan men ingen har hittills kunnat ge mig någon tillfredställande förklaring till vad det är. Ett är säkert det låter inte kul. En uppsättning som är gjuten i något borde inte kunna var levande och bra. Men världen i allmänhet och teatern i synnerhet är full av gåtor och mysterium.

Teatervärlden kan verkligen skrämma mig i sin likriktning. Bara det att det faktiskt går att säga ” jag älskar” eller ”jag hatar teater” tycker jag är skrämmande. Man kan säga jag älskar musik om man inte tänker sig för men då säger genast någon ”Per Gessle” och så ångrar man sig. Teater borde vara likadant. Man kan hata moment och älska Brunnsgatan och tvärtom. Det är ok, det är därför vi båda finns och vi är så här olika för att vi har olika ”bra”. Man kan tycka om båda också men bör nog passa sig för att säga vilken egentligen är mest bra, oftast bjuder på bra skådespeleri eller gör mest helgjutna uppsättningar

Men, säger säkert någon med fler högskolepoäng än jag (jag har exakt 24). Betyder det du säger att allt är bra och inget dåligt? Är allt skådespeleri bra? Alla uppsättningar helgjutna egentligen? Och beror sågningar i pressen uteslutande på att kritikerkåren inte hänger med, att de ser nya saker med gamla ögon? Är inte det ett rätt billigt sätt att komma undan det faktum att du själv sågats rätt hårt vid ett otal tillfällen? Jag tycker inte teaterkritiken ska sluta såga och hylla. Fortsätt för gud skull att skriva och tycka. En maffig subjektiv åsikt är alltid att föredra framför något ljumt om att föreställningen-trots-vissa-brister-glimrar-bitvis Men det är väl just det med subjektivitet som jag ofta tycker fattas både hos kritikern och utövaren. Även om ämnet teatervetenskap finns att läsa på universitet så är teatern i mina ögon inte någon vetenskap, det är underhållning. Det finns ingen Platonsk urföreställning som man kan jämföra föreställningar med och där man kan mäta en föreställnings kvalité gentemot hur lik den är urföreställningen. Det finns inget facit, det går inte att göra fel mot teatern i sig.
Teatern är helt enkelt ingen gudom utan en mycket användbar plattform där många fler sorts ”bra skådespeleri” och ”helgjutna föreställningar” borde få plats

Scen 4
Andreas berättar för en gångs skull lite om vad han tycker är bra istället för att tjata om allt som är dåligt.

Ja, eftersom jag i förra scenen skrev så mycket om hur viktigt det var att olika ”bra” fick existera samtidigt på lika villkor ska jag kort redogöra för hur jag tycker att bra teater är.

Jag har på olika sätt i olika intervjuer och paneldebatter många gånger sagt att det egentligen bara finns en genre och att det är realism eller kanske naturalism. Vi försöker alla göra något på scenen som är verkligt för oss och att mina föreställningar är väldigt olika Lars Noréns beror på att våra verkligheter är väldigt olika. Det är bara delvis sant, vissa grejer jag gör gör jag för att jag vill se dem. Att spela blockflöjt i en megafon ser kul ut, det har inte så mycket med realism att göra. Men till viss del är min realismreplik sann, jag vill berätta sagor som jag tror på själv.

Jag ser teater väldigt mycket som att berätta sagor. Jag tror inte på teaterns magi. För mig är en skärm alltid en skärm, en skådespelare alltid en skådespelare, en strålkastare alltid en strålkastare. Det starka och viktiga är sagan i sig, allt annat är verktyg. Mitt jobb handlar om att placera alla verktyg så att sagan kommer fram på det sätt som jag tycker är bäst. När teater funkar som allra bäst är det som när man läser en riktigt bra bok för ett barn, helst ens eget. Varken du eller barnet tror för en sekund att ni är någon annan stans en hemma i er soffa. Båda vet att berättelsen kommer ur pappas mun genom den fyrkantiga boken man håller framför sig. Det går att avbryta sagan med funderingar både om saker som har med sagan att göra och med saker som inte direkt har där att göra men som man ändå kom att tänka på tack vare att man läste om just det där eller också måste man berätta om något helt annat. Man kan också under sagans gång ha en dialog om huruvida den där gubben ska prata skånska eller inte. Men trots att formen är så rätt dum och scenografin rätt så obefintlig , barn, pappa, soffa, bok, kan spänningen bli olidlig, så olidlig att man måste bryta bara för att berätta för varandra hur spännande det är, sorgen kan bli så djup att man måste krypa närmare varandra för att orka med det hemska, det kan bli så roligt att man bara skrattar och inte hör vad man läser.

Så ser jag på teaterformen. Jag tycker det är dumheter att tro att publiken på riktigt skulle kunna glömma att de är på teater och tro att den där skärmen visst är en vägg. För mig blir distansen då ännu större.

Sen är det ju där med att man inte hör vad folk säger i mina uppsättningar. Nej, det gör man inte alltid men jag tror att man nästan alltid förstår åtminstone ungefär vad de menar. När Titus skriker vid åsynen av sin stympade dotter och musiken är så stark att man på sin höjd hör nåt litet ord här och där tycker jag att det räcker. Den sorts smärta finns det inga ord för och är det någon som misslyckats i sina försök att hitta dem så är det Shakespeare. När det borde vara avgrundsvrål kommer ”vem kastar facklor i en stad som brinner, vem häller vatten i en ocean”? Tro mig man pratar inte så, jag vet det. Simon Steenslands musik däremot når den smärtpunkten direkt. Valet att låta musiken spela huvudrollen och låta Titus med sina dåliga ohörbara Shakespearerepliker försöka överrösta den öronbedövande musiken kändes enkelt och naturligt. Det blev ett tillstånd av förtvivlan som jag tyckte funkade.
För mig var det både ”bra” och ”helgjutet”.
Andreas Boonstra.