Av Sarah Kane

Regi: Pontus Stenshäll
Översättning: Jacob Hirdwall
Scenografi: Åsa Berglund Cowburn
Medverkande: Mathias Olsson, Harald Lönnbro, Liv Mjönes, Peter Järn, Catrin Adfors, Nandi Vileika
Premiär 24 februari 2007 kl 19

Pjäsen utspelar sig på en plats liknande en institution, där människor är på jakt efter ”Kärlek” en kärlek som oupphörligen stoppas av en Mr Tinker.
Institutionen är naturligtvis en symbol av samhället men även av vårt inre.
Man kan fråga sig om det är vi som formar samhället eller samhället som formar oss?
Sarah Kanes energi i hennes pjäser kan liknas vid rockmusiken, pennan är hennes gitarr bilderna hennes musik och den energin kommer moment att utgå ifrån i sin föreställning.

Handling:

Visst handlar pjäsen om människans hunger, behov och förträngningar, vår oförmåga och vår ständiga otillfredställelse, kärlek, förtvivlan, smärta och sorg. Men när man försöker fånga handlingen mer konkret så glider den undan, visar ständigt upp nya ansikten, Den är ett rorschach test eller en pandora ask, så mycket mer än bara handling och ord. Kanske är den omöjlig att förstå enbart med intellektet, för vem kan enbart med hjärnan förstå vidden av förgänglighet eller att skatten kanske finns vid regnbågens slut.

Plats:

Jag läser Cleansed som ett symboldrama. Groteskerna är så grova, scenanvisningarna så bisarra och poetiska, svängningarna alltför vilda för att kunna läsas som ett naturalistiskt drama. Sarah Kane var en väldigt påläst dramatiker. Det står tydligt och klart i Cleansed att handlingen utspelar sig vid och i ett universitet. Jag kan inte tolka detta annat än att hon, precis som Gorkij i sin biografi ”Mina universitet”, använder universitetet som en bild för livet, den genom erfarenhet uppnådda kunskapen och känslomässigt upplevda insikten. Spelplatsen blir därmed snarlik den grekiska antikens teater där för övrigt grotesker och överdrifter också var vanligt förekommande.

Estetik:

Pjäsen skrevs 1997 och är ett tydligt barn av sin tid. Decenniet då man mer än något annat ville chocka och väcka åskådaren bland annat med hjälp av skådespelarnas fysiska nakenhet.
Blod och äckel var också redskap för att väcka publiken ur teaterstolens mjuka dynor.
Utomlands och i Sverige har vi kunnat se fantastiska iscensättningar av Sarah Kane i denna anda.Vår utgångspunkt har dock varit en annan. Likt Shakespeare, Strindberg, Buchner och andra stora dramatiker är Sarah Kanes text så rik att den rymmer ett flertal olika gestaltningsalternativ. Vår utgångspunkt har alltså inte varit kraften av den fysiskt nakna skådespelaren, vi vill låta bitar av handlingen få bli till i åskådarens fantasi och där kanske växa på ett alldeles eget sätt. Genom att föra ut vissa skeenden i perferin och blottlägga andra. Vi har dock inte strukit eller ändrat något i texten, allt är med, även scenanvisningarna.

Ytterligare utvikningar om Sarah Kane och teaterformen

Förutom att jag tycker väldigt mycket om innehållet i Sarah Kanes pjäser så känner jag släktskap med henne rent teatralt formmässigt.
Låt mig förtydliga:
Att dra teatern ut ur den mellanzon som varken är ”teater” eller litteratur är att återföra teatern till sin egna naturliga plats.
Teatern finns i känslornas yttersta överdrift, den överdrift som upplöser verkligheten.
För att slita sig loss från vardagen, från det invanda, från den andliga lättja som döljer det sällsamma i verkligheten måste man utsätta sig för ett slag på sina ”sinnes testiklar”. Utan en strävan efter en ny sorts mental oskuld, utan en nyduschad medvetenhet om den existentiella verkligheten finns ingen teater. Man måste försöka åstadkomma en slags upplösning av verkligheten och sedan foga ihop den igen.

Jag har aldrig förstått skillnaden mellan komiskt och tragiskt eftersom komiken är smärtans intuition och ventil. Vikten av ett garv kan aldrig nog överskattas men när det väl klingat bort finns ingen utväg. På så sätt är komiken mer hopplös än tragiken. För vissa människor kan det tragiska verka trösterikt. Om det tragiska vill uttrycka den besegrade människans vanmakt när hon exempelvis krossats av ödet, erkänner det nämligen att ett sådant öde, sådana objektiva lagar styr våra liv. Men människans vanmakt, vår meningslösa strävan, kan väl på sitt sätt också uppfattas som komisk?
Ett kritiskt sinne kan inte ta särskilt mycket helt och hållet på allvar, ingenting helt på skämt.

Teater - det minst och mest viktiga i hela världen, denna paradox bär livet inom sig.

Pontus Stenshäll


Biljettpriser:
Ordinarie pris 200:-
Studenter, arbetslösa, pensionärer 150:-
Grupprabatt (6 personer eller fler) 120:-