Mein Kampf
En teologisk fars av George Tabori


”Alltid leker ni och skämtar? Ni måste det!
O vänner Det går mig in i själen, ty sådan är den förtvivlades lott”
Hölderlin

En ung man med slitna kläder släntrar in på ett sjaskigt hotell i sekelskiftets Wien. Allt han äger - både fysiskt och i sina drömmar – bär han under armen; en portfölj med akvareller. I morgon ska han söka in på ”akademin för de sköna konsterna”. Hans namn är Adolf Hitler...

Får man, bör man, eller kan, man skratta åt en Adolf Hitler som söker konsthögskolan utan byxor och halkar på bananskal? Och i så fall är det klokt? Om man framställer Hitler som en människa vad säger man då om mänskligheten? Är ordet mänsklig egentligen särskilt positivt?

Tabori själv säger att pjäsens Hitler inte är journalfilmernas utan hans. Han säger också att han i hela sitt liv aldrig mött en nazist, bara människor och att det inte finns något sådant som tyskar. Däremot finns det Helmut Kohl, Peter Stein och Adolf Hitler. Jag tycker att Taboris osentimentala behandling av mänsklig grymhet och hans motvilja mot generaliseringar gör grymheten än grymmare. Om vi alla i första hand är människor är vi alla lika skyldiga.
Andreas Boonstra.

Regi: Andreas Boonstra
Scenografi & kostym: Helga Bumsch & Anna Erlandson
Musik: Simon Steensland
Musiker: Simon Steensland, Erik Stenberg & Martin Stenberg
Marknadsföring: Philippa Norman
Video: Magnus Hedberg
Foto: Petra Hellberg
Affisch: Anna Erlandson
Utställning: Åsa Berglund
Ljus: Andreas Boonstra
Tekniker: Fredrik Lindberg
Musik som Simon inte skrivit: Alice Cooper, T Rex, Richard Hell, Blondie.

I Rollerna:
Schlomo Herzl: Pontus Stenshäll
Adolf Hitler: Andreas Svensson
Gretchen och Fru död: Linda Källgren
Lobkowitz och Himmlischt: Mathias Olsson